Julafton, eller "jag vill åka hem NU!"

Disa framför granen medan allt var frid och fröjd. Det är ju jättemysigt att gå runt och bli klappad och tigga ris-a-la-malta. Lite "sitt" och "vinka" så kan man få något gott eller åtminstone lite uppmärksamhet. Men när mat och sov klockan passerat kvällsmat tog det hela snabbt en ny vändning. Man skulle kunna tro att hon hörde Bella äta 5 mil därifrån. Först bedjande kom hon och hängde på min axel. När vi tagit oss till ytterdörren försökte mina föräldrar få lite kontakt, typ, hejdå Disa. Men det var förjäves. Nu var siktet inställt på att åka hem och istället för att ens vända på huvudet daskade hon till ytterdörren med framtassen. Öppna nu!!! sedan kastade den lilla surpuppan sej in i sin bur när den öppnats. Och benet spottade hon ut, hon hade inte tid. Det var bråttom hem till matskålen.

/J

Elof-Eldstål

Eller Bazco som han lystrar till, önskar God Jul och är såhär duktig med både luva och skylt!

/J

Lucia

Blåsigt värre när vi gick ner i hamnen. Och halt på klipporna. Några hade svårt att hålla styr på sina öron, de fladdrade åt alla håll i vinden. Själv hade jag tryckt in mina i en rejäl mössa.

Och förresten: Bruno, vi missade dej med bara några sekunder...

/J

Vägens riddare...

Är det någon som minns det uttrycket? Det har väl fått ge vika (för en helt annan typ av uttryck, sådana som jag inte vill att man ska skriva här...) efter att yrkesfolket på vägarna fått sämre och sämre rykte.
Och inte har jag tänkt att bättra på det nu heller:
Idag körde jag på motorvägen söderut när jag fick se en långtradare på tvären över hela vägbanan, alltså båda filerna och vägrenen helt blockerade (inte ens en liten suzuki grandvitara kunde ta sej förbi). F_n också tänkte jag (medan medtrafikanterna swishade förbi, fortfarande i 130, och en landcruiser sniffade på mitt avgasrör) ska jag bli stående här nu. Det skulle jag inte. Allt var egentligen helt i sin ordning, eller!? Det var bara en DFDS långtradare som gjorde en U-sväng. På motorvägen. Istället för att köra av och på igen i Fjärås som han säkerligen hade hunnit på 5 minuter.
Men ingen dog, DFDS lyckades köra över mittsträngen och slänga sej ut i norrgående vänsterfilen och allt var frid och fröjd...
/J

Oj så blött

Ja herrejösses vad vi klafsade runt idag. Att gå och slafsa runt i regn och gegga gör mej inte så mycket. Det har sin charm. Men när man måste gå över upplag för fällda granar och genom björnbärsris för att komma runt så njuter jag inte längre. Dessutom blev det mörkt.


Det var bra att komma iväg till bilen för vägen höll på att spolas bort och när jag slog på radion så pratade de om Mölndalsån som håller alldeles på att ta över väg och spår näten.


/J

Grön december

Det var så grönt i skogen igår. Marken var alldeles täckt av knallgrön mossa. Den trivs väl alldeles förträffligt i de här blöta, mörka och varma omständigheterna. Hundarna trivdes också. Här är de "ställda" bara för fotograferingens skull.

/J

Varg leendet

Att dalmatiner ibland "ler" för att hälsa någon välkommen är väl mer eller mindre känt. Många dalmatinrar har blivit missförstådda "vilken elak hund ni har, den visade tänderna åt mej" säger den förskräckte grannen. När den missförstådda stackars jycken i själva verket gör allt han kan för att visa hur långa snälla mungipor han har, samtidigt som hela kroppen visar inställsamhet. Många påstår att dalmatiner är den mest "ursprungliga" varglika av våra moderna hundraser. Det kan jag inte gå i god för, men varför inte.
Hur som helst, idag när jag kom hem så såg jag att Bella log! Hon var så söt. Och jag visste väl att hon är väldigt ursprunglig, nästan som en varg, särskilt så här i fullmånetider...
/J

Lite julkänsla i dessa polonium tider

Kan den här adventkalendern vara ett insider jobb tro...
Hur som helst, även vi insiders kan uppskatta den, eller kanske särskilt vi.
/J