Nästan utvilade

Nu är vi nästan utvilade efter "Flygarhelgens" övningar i Sollebrunn. Såhär pigg var Disa när vi kom hem.














Själv var jag inte ens så pigg...





















Det är inte lätt att hålla jämna steg med sådana pensionärer som Inga-Lill och Benny.

Det kommer snart bilder på hemsidan, men de ska ju "processas" först. Naturen får inte vara helt naturlig...
/J

Hundar kan.

Duktig labrador
/J

Löptikarnas serenad.

Det ska vara en favoritspaningsplats (balkongen, verandan, hundgården osv). Och så vädrar Bella lite i luften. Disa är med som en trogen kompanjon. Så tar Bella ton, måste klara strupen lite. När det är klart så stämmer Disa också in. De ser ut som två havsanemoner som gungar i takt med vågorna. Och det är uråldriga sorgsna molltoner som hörs. Man nästan önskar att det skulle lyckas någon gång...Efter ca 20 sekunder är det över. Nu går det några timmar till nästa försök.
/J

Sökträning med löptikarna

Båda tikarna löper nu och Bella höglöper dessutom. Knappt någon idé att träna? Men det kan ju vara bra för dem att få något annat att tänka på.

Disa kunde skärpa till sej, det brukar ju i och för sej inte vara några problem med henne under löpet, det är ju lite senare hon blir seg. Det gick "som vanligt" men positivt var att hon höll djupet i tomslagen, blev inte grund på slutet vilket hon haft tendenser till förut. Lite egna idéer om bakslag istället för framslag hade hon visserligen, men det kanske var vinden som inspirerade till det. Det var ganska kraftig "mot" vind.

Bella däremot, hehe, jobbade visserligen...Men hon såg ut som om det var någon kvantfilosofisk gåta hon behövde lösa när hon i själva verket bara behöver springa rakt ut. Kan verka enkelt...
"Vad var det nu jag skulle göra, jo jag skulle nog ut en bit till, och här ska jag göra något, vad var det nu jag skulle göra? Luktar det inte lite människa? Då ska jag nog fram till den, inte värt jag stannar när jag kommit upp i skritt, oj, där fick jag en lösrulle i munnen, den klibbar kvar av saliven (tur, för jag får inte igen munnen) och den ska nog med till stigen, man har väl minne! Tillbaks till husse och sedan ut igen! Men det är lättare nu, för nu är jag kopplad och att dra husse, det kan jag, dessutom kommer jag ihåg att nu ska jag ha godis, mycket godis..."
Ja så såg det ut. Knappt styrfart sålänge hon behövde koncentrera sej. Och det behövde hon. När sedan skynket kom av och det bara var "enkel" godistiggning, ja då var farten tillbaks igen. Att tigga går ju på gammal rutin. Söka är fortfarande lite "märkvärdigt".

Får lämna återbud med Disa till två tävlingar pga detta löpet. Är snart värdsledande på återbud.

/J