Julafton, eller "jag vill åka hem NU!"

Disa framför granen medan allt var frid och fröjd. Det är ju jättemysigt att gå runt och bli klappad och tigga ris-a-la-malta. Lite "sitt" och "vinka" så kan man få något gott eller åtminstone lite uppmärksamhet. Men när mat och sov klockan passerat kvällsmat tog det hela snabbt en ny vändning. Man skulle kunna tro att hon hörde Bella äta 5 mil därifrån. Först bedjande kom hon och hängde på min axel. När vi tagit oss till ytterdörren försökte mina föräldrar få lite kontakt, typ, hejdå Disa. Men det var förjäves. Nu var siktet inställt på att åka hem och istället för att ens vända på huvudet daskade hon till ytterdörren med framtassen. Öppna nu!!! sedan kastade den lilla surpuppan sej in i sin bur när den öppnats. Och benet spottade hon ut, hon hade inte tid. Det var bråttom hem till matskålen.

/J